Hoppa till innehållet

Regeringen Erlander I

Från Wikipedia
Regeringen Erlander I
Sveriges regering


Statschef
Statschef Gustaf V
Gustaf VI Adolf
Tidsperiod
Tillträde 11 oktober 1946
Frånträde 1 oktober 1951
Ministrar och partier
Statsminister Tage Erlander
Regeringsparti(er) Socialdemokraterna
Status i parlamentet majoritetsregering (FK) minoritetsregering (AK)
Oppositionsparti(er) Högerpartiet
Landsbygdspartiet Bondeförbundet
Folkpartiet
Sveriges kommunistiska parti
Historik
Val 1948
Senaste valet
112 / 230
Mandatperiod(er) 1945-1948
1949-1952
Företrädare Hansson IV
Efterträdare Erlander II

Regeringen Erlander I tillträdde som Sveriges regering den 11 oktober 1946, efter dåvarande statsministern Per Albin Hanssons plötsliga bortgång fem dagar tidigare.

Regeringen satt fram till den 1 oktober 1951 när den efterträddes av en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet, regeringen Erlander II.

Politiska reformer

[redigera | redigera wikitext]

En grundbult i den socialdemokratiska politiken efter andra världskriget var olika sociala reformer. Arkitekten bakom de offentliga system som byggdes upp då var socialminister Gustav Möller. Under denna regering beslutades om:

  • I december 1946 beslutade Sveriges riksdag om en allmän sjukförsäkring för alla. Det innebar fri sjukvård, statsbidrag till läkemedel och sjukpenning för yrkesarbetande. Reformen skulle ha trätt i kraft den 1 juli 1950 men blev uppskjuten två gånger och blev verklighet först den 1 januari 1955.
  • I början av 1947 beslöt en enig riksdag om barnbidrag för alla barn under 16 år
  • Bostadspolitiska reformer för att sänka hyrorna och understödja bostadsbyggande
  • 1948 års riksdag beslutade också att införa Arbetarskyddsstyrelsen och ett i princip totalt förbud mot nattarbete

Under kriget hade man befarat att krigsslutet skulle följas av en ekonomisk depression precis som vid första världskriget. Gunnar Myrdal varnade för detta i boken Varning för fredsoptimism 1944. Men under 1945 stod det klart att konjunkturen i stället gick uppåt. Under 1946 och 1947 ledde detta till inflation och till underskott i bytesbalansen. Valutareserven gick förlorad när importöverskottet blev två miljarder kronor.

År 1947 infördes därför regleringar för att kunna minska importen. Import och betalningar till utlandet försvårades på olika sätt. Ransoneringen återinfördes på kaffe, te och kakao. I april 1948 infördes ransonering av bensin. De ekonomiska svårigheterna användes naturligtvis av oppositionen, särskilt Folkpartiet som med sin nye partiledare Bertil Ohlin skärpt attityden. Folkpartiet och Högerpartiet talade om "Krångel-Sverige" och att socialdemokraterna i princip var regleringsförespråkare som ville snärja medborgarna. Dessa regleringar ansågs vara ett sätt att förtäckt socialisera näringslivet.

Den skatteutredning som tillsattes i oktober 1945 med Ernst Wigforss som ordförande lade fram sitt förslag i slutet av 1946. Förslaget orsakade stor debatt när den presenterades. Den föreslog sänkt inkomstskatt för de lägsta inkomsterna men skärpt skatt för de högsta inkomsterna, bolagsskatten höjdes från 32 till 40 procent, förmögenhetsskatt för förmögenheter över 20 000 kronor och särskild skatt för odelade dödsbon. Debatten blev hård, särskilt då remissinstanserna i huvudsak var negativa. I sitt remissyttrande hävdade Svea hovrätt att beskattningen av dödsbon stod i strid med grundlagens paragraf att ingen får fråntas sin egendom utan laga dom. När riksdagen sade ja till skattepropositionen reserverade sig alla riksdagsledamöter från Högerpartiet mot beslutet.

Oppositionens kritik mot regeringens politik får sägas ha fått sin kulmen genom andrakammarvalet 1948, där tonen mellan socialdemokraterna och oppositionen blev osedvanligt hätsk. En fråga som togs upp under valkampanjen var partiernas finansiering. Socialdemokratiska Morgon-Tidningen hävdade att Folkpartiet finansierades av "storfinansen" med något som kallades "bolidenguld", sammanlagt nästan fyra miljoner kronor. Uppgifterna hade kommit från en socialdemokratisk riksdagsman och visade sig vara falska. Valet blev också en framgång för Folkpartiet som ökade sitt röstetal med över 7 procent. Valets största förlorare blev dock Högerpartiet och Sveriges kommunistiska parti.

Penningpolitiken hade inriktats på att hålla räntorna låga. Riksbankschefen Ivar Rooth avgick i december 1948 när riksbanksfullmäktige vägrade följa hans förslag att höja räntan för att parera inflationen. I september 1949 devalverades kronan dagen efter att brittiska pundet devalverats.

Efter valet började regeringen samarbeta med Bondeförbundet för att kunna driva igenom sin politik. Med Bondeförbundet förhandlade regeringen om en koalitionsregering men detta ledde då ingenstans. Under sommaren 1951 återupptogs dessa samtal, och den 28 september 1951 blev det klart att fyra personer från Bondeförbundet skulle ingå i regeringen.

Ämbete Minister Tillträdde Avgick Parti
Statsminister Tage Erlander11 oktober 19461 oktober 1951Socialdemokraterna
Utrikesminister Östen Undén11 oktober 19461 oktober 1951Socialdemokraterna
Justitieminister Herman Zetterberg11 oktober 19461 oktober 1951Socialdemokraterna
Försvarsminister Allan Vougt11 oktober 19461 oktober 1951Socialdemokraterna
Socialminister Gustav Möller11 oktober 19461 oktober 1951Socialdemokraterna
Kommunikationsminister Torsten Nilsson11 oktober 19461 oktober 1951Socialdemokraterna
Finansminister Ernst Wigforss11 oktober 194630 juni 1949Socialdemokraterna
 David Hall1 juli 194917 oktober 1949Socialdemokraterna
 Per Edvin Sköld21 oktober 19491 oktober 1951Socialdemokraterna
Ecklesiastikminister Josef Weijne11 oktober 19468 mars 1951Socialdemokraterna
 Hildur Nygren17 mars 19511 oktober 1951Socialdemokraterna
Jordbruksminister Per Edvin Sköld11 oktober 194629 oktober 1948Socialdemokraterna
 Gunnar Sträng29 oktober 19481 oktober 1951Socialdemokraterna
Handelsminister Gunnar Myrdal11 oktober 194611 april 1947Socialdemokraterna
 Axel Gjöres11 april 194724 september 1948Socialdemokraterna
 John Ericsson i Kinna24 september 19481 oktober 1951Socialdemokraterna
Folkhushållningsminister Axel Gjöres11 oktober 194611 april 1947Socialdemokraterna
 Gunnar Sträng11 april 194729 oktober 1948Socialdemokraterna
 Karin Kock-Lindberg29 oktober 194831 december 1949Socialdemokraterna
 John Ericsson i Kinna1 januari 195030 juni 1950Socialdemokraterna
Inrikesminister Eije Mossberg1 juli 19471 oktober 1951Socialdemokraterna
Civilminister John Lingman1 juli 19501 oktober 1951Socialdemokraterna
Konsultativa statsråd
Juristkonsult Gunnar Danielson11 oktober 19461 oktober 1951Partilös
Juristkonsult och kyrkominister Nils Quensel11 oktober 19461 oktober 1951Partilös
Bränsleminister John Ericsson i Kinna11 oktober 194628 oktober 1948Socialdemokraterna
Civilförsvars- och bitr. socialminister Eije Mossberg11 oktober 19461 juli 1947Socialdemokraterna
Bitr. jordbruksminister Gunnar Sträng11 oktober 194611 april 1947Socialdemokraterna
Ekonomiska frågor Karin Kock-Lindberg11 april 194728 oktober 1948Socialdemokraterna
 Sven Andersson28 oktober 19481 oktober 1951Socialdemokraterna
Ekonomisk samordningsminister Per Edvin Sköld28 oktober 194821 oktober 1949Socialdemokraterna
Löneminister John Lingman4 januari 19501 juli 1950Socialdemokraterna
Utrikeshandelsminister Dag Hammarskjöld6 februari 19511 oktober 1951Partilös
Företrädare:
Regeringen Hansson IV
Sveriges regering
1946-1951
Efterträdare:
Regeringen Erlander II